Författare: Gerhard Schönbeck

Byggmästarbostället

Gerhard SchönbeckLämna en kommentar

– det riktiga namnet på ”rödtoppiga huset” och Boningshuset

Nu ändrar jag namnet på det röda trähus (till höger) som ses mitt i bilden på FH:s miniatyrakvarell. Det gäller alltså den byggnad bortom vilken man ser en våldsam rökpuff skjuta rakt upp i skyn.

Från och med nu benämner jag det Byggmästarbostället. Inte för att FH någonsin gjorde det. Han var inte ens medveten om att denna beteckning skulle komma att dyka upp. Faktum är att den initialt tillkom först två årtionden efter hans död. Den uppkom till följd av yrkestillhörigheten för några individer som bebodde fastigheten i början på 1880-talet.

Tidigt i min forskning kallade jag byggnaden för ”det rödtoppiga huset”. Det var först efter att ha kommit över ett rivningsbeslut från 1894 (se boken, sidorna 178–179) som jag stötte på en annan beteckning, nämligen Boningshuset. Och så har jag kallat detta hus fram till idag.

Men nu, efter att ha djupdykt vidare i ärendet, stöter jag på nedanstående annons införd i Stockholms Dagblad den 24 februari 1883.

I texten sökes en ny hyresgäst till en specifik bostad på Beckholmen, benämnd just Byggmästarbostället.

Det framgår otvetydigt att det här måste röra sig om samma fastighet som jag så länge kallat Boningshuset. Det finns alltför många likheter för att det skulle kunna vara fråga om ett helt annat hus, eller…

Det visar sig för övrigt att lägenheten – men med stavningen Byggmästarebostället (med ett e infört inne i namnet) – samtidigt stått utannonserad hela sex gånger i lokaltidningen Stockholms Hyres-Lista:

Det offererade objektet benämns alltså Byggmästarbostället. Dess namn och storlek liksom omgivande faciliteter skvallrar om att det är en fordrande kundkrets uthyraren vänder sig till. Det kan förmodas vara en högt kvalificerad yrkesman inom varvsindustrin som man söker som ny hyresgäst.

Den person som hyresspekulanter ombedes vända sig till heter Carl Teodor Werner. Han var då högste chef för varvsverksamheten på Beckholmen och bar titeln dockmästare. Hans företrädare hade titulerats både dockmästare och Tjärhovsinspector. Epoken med tjärhantering var emellertid sedan länge över och ersatt med en ren varvsindustri. Men ända fram till 1872 förblev Tjärmästarbostället chefens tjänstebostad. Det året stod den pampiga Dockmästarbostaden – ibland kallad Stenvillan – inflyttningsklar högst upp på holmens krön. Dit hade Werner flyttat, men vem som övertagit hans gamla lägenhet i Tjärmästarbostället är obekant.

Efter att grundligt ha analyserat hyresannonserna för Byggmästarbostället och studerat alla samtida relevanta husförhörslängder och mantalsuppgifter står min slutsats klar. Under denna tid fanns det fyra bostadshus på Beckholmen, samtliga med adressen kvarteret Grönlandet nr 7, Beckholmen (Tjärhofvet). Skattemässigt tillhörde alla boende mantalsdistriktet Ladugårdsland Nedre, senare benämnt Rote 11. Men tyvärr hade de olika byggnaderna på ön inte separata husnummer.

Mitt resultat får betraktas som en kvalificerad gissning och baseras på att Boningshuset under ett antal år hyst följande hyresgäster:

1874–1878: Skeppsbyggmästare Severin Georg Jensen och dennes stora familj

1878–1881: Skeppsbyggmästaren Carl Isaak Cedergren med familj

Den sistnämnda familjen avflyttade därifrån den 20 oktober 1881 (AID: v85551.b970.s184). Någon direkt överlåtelse av hyreskontraktet till annan part har inte kunnat spåras. Bostaden förmodas därför ha stått outhyrd i ett år, vilket medför att även datum för publicering av annonserna tidsmässigt stämmer väl in.

Det är alltså yrkestitlarna på dessa hyresgäster som pekar mot hur beteckningen Byggmästarbostället en gång uppstod. När en ny skeppsbyggmästare med familj ersätter den tidigare i ett av husen så ligger det ju nära till hands att dra slutsatsen att det var vid detta tillfälle som det nya namnet på fastigheten myntades.

Föga förvånande är det därför att jag hävdar att det är just Byggmästarbostället som FH avbildat. Fastän han själv aldrig kom att höra talas om det namnet eller ens skulle kunna ha gissat sig till det, så kommer åtminstone jag att hädanefter hålla mig till denna benämning.

Falsterbo 12 mars 2023
Gerhard Schönbeck

Ett nytt inlägg efter din kommentar gällande ”Rök utan eld”

Gerhard Schönbeck1 kommentar

Insänt av Per-Olof Lovén den 19 februari 2023.

Efter att ha läst dina synpunkter på mitt förra inlägg [klicka på Kommentar under rubriken till mitt förra inlägg nedan] och vid närmare eftertanke så finner jag dina invändningar mot min förra tolkning ha fog för sig. Jag har i stället nu funnit en annan möjlig förklaring till den mystiska rökpelarens ursprung. Faktum är att vi båda tidigare delvis berört detta annorlunda alternativ. Tyvärr blir det nu fråga om en lite längre utläggning som följer.

Det var alltså år 1851 som von Schantz skapade den tavla vi analyserar. Det råkar vara samma år som den första Beckholmsbron restes. Tidsuppgifterna har du fått fram ur helt oberoende källor, vilket redovisas i din bok Mannen som försvann (se sidorna 173 respektive 469).

Men kan det ändå inte vara så att de båda händelserna – tavlans tillkomst och byggandet av bron – skall kopplas ihop? Eftersom de inträffade samtidigt var det kanske just brobygget som von Schantz avbildade eller åtminstone en effekt av det.  

Av kartbilden ovan (A R Lundgren, 1885) framgår det klart att om en ångsåg eller ett ångdrivet (kanske mobilt) pålningsaggregat vore placerat på landbacken nere vid det kommande brofästet på Beckholmen, så skulle det ha legat i exakt rätt riktning från den punkt på sydöstra Kastellholmsstranden där von Schantz befann sig när han skissade denna del av sin lilla tavla (någonstans  mellan den röda och svarta cirkeln). Den kraftiga rökpuff han avbildade synes ju emanera från en plats rakt bakom – och bortom – det då nyuppförda Boningshuset högst uppe på höjden längst norrut på Beckholmen (i ljusblå ellips). Själva eldhärden eller ångmaskinen nere vid brofästet skulle naturligtvis ha varit helt skymd för honom, men riktningen är helt korrekt.

Inget bevis kanske, men nästan … Så låt mig fortsätta. Det mesta är faktiskt hämtat ur din bok.

Gamla bilder på den ursprungliga bron är svårt att finna. Av dem du själv presenterat är den tidigaste F B Österbergs skiss från 1851, det vill säga från samma år som bron byggdes (se boken sidan 469). 

Av hans bild här till höger framgår det inte hur lång bron var, bara att den hade ett valv närmare Djurgårdsstranden (D), där sundet är som djupast. Att det var fråga om en pålad bro ser man här och det nämner också Österberg specifikt. Eftersom dagens bilbro till ön är 55 meter lång följer att den första bron inte kan ha varit mycket kortare än så.

 

Nästa bild är från en bit in på 1850-talet. Upphovsman är åter F B Österberg (se sidan 184). Inte heller här kan man avgöra hur lång bron var. Men eftersom Tjärmästarboställets båda delar (huset till vänster uppe på ön) totalt uppgår till 21 meter kan man sluta sig till att inte ens halva bron är avbildad. Och man ser förresten inte heller valvet på bron här.

Nedan visas en senare bild på Beckholmsbron. Den kommer från C J Billmarks panoramabild över huvudstaden (se sidan 186). Här ser man tydligt både brons längd och dess valv mot Djurgårdssidan. Av klippet från A R Lundgrens karta från 1885 (nedan till höger) framgår det att det inte bara var fråga om en kort liten bro.

Dagens Beckholmsbro från 1992 är en så kallad balkbro, byggd som en militär fältbro. Den står på 14 stycken pålok i 3-metersspann. Pålarna är av rundtimmer och neddrivna till fast botten eller berg, medan överbyggnadens bilkörbana och trottoar är utförda i sågat virke.   

Men hur var det med den gamla bron? Nedan visas ett gammalt fotografi taget norrut från Beckholmen.      

Träbroar har funnits i Sverige i evinnerliga tider. Men islossningar och översvämningar skadar dem regelbundet. De har därför ofta varit pålade, vilket genom historien utgjort ett både billigt och bra val för bryggor. I områden med tidvatten där pålarna växelvis utsätts för såväl luft som vatten förändras livslängden drastiskt med risk för att de ruttnar. 

Under första hälften av 1800-talet tillkom många nya broar, inte minst i samband med byggandet av Göta kanal 1810–1832. Teknikutvecklingen accelererade snabbt, men det var först under 1900-talet som helt maskindrivna pålkranar introducerades. Under 1800-talet var metoden normalt att träpålar slogs ned med frifallshejare 3-7 meter, oavsett lerans bärförmåga.

Så hur förhöll det sig när Beckholmsbron byggdes? Vattendjupet i Beckholmssundet och i öster längs öns hela kustremsa mot Valdemarsviken är cirka 3 meter. Om en ångmaskinsdriven påldrivning användes de där sommardagarna 1851, så är det mycket möjligt – rent av troligt – att det inte bara resulterade i att pålarna slogs ned i bottenleran, utan också att den ångdrivna utrustningen gav ifrån sig de kraftiga rökmoln som von Schantz avbildade!

Men om det inte var ifrån själva pålningsarbetet som rökkvasten utstrålade, kan den ha haft ett annat ursprung där nere vid brofästet på Beckholmen. Var det måhända tjära som brändes? Sådan fanns det fortfarande gott om, lagrad på holmen. Den behövdes måhända för impregnering av pålarna. Användningsområdet för tjära och beck har ju traditionellt varit bland annat som träskyddsmedel, huvudsakligen för impregnering. 

Ett ytterligare alternativ till varför von Schantz såg och avbildade ett så kraftigt rökmoln bolma upp från ingenstans och stiga rakt upp i skyn kan vara följande: Ett mobilt ångdrivet sågverk stod temporärt placerat där nere vid strandkanten vid Beckholmssundet. Man var ju tvungen att specialtillverka en mycket stor mängd pålar, vilket skedde med kraftigt rundtimmer. De skulle konstrueras i olika längder för att användas till brons alla bärande pålar. 

För att sammanfatta min analys: 

De ovanstående alternativen – tillsammans eller vart och ett för sig – utgör möjliga och till och med troliga  orsaker till uppkomsten av den rökkvast som von Schantz avbildade på sin lilla tavla.

Det var verksamheter i samband med byggandet av den första Beckholmsbron som förorsakade molnbildningen.

Inlägg till ”Rök utan eld?  Nej, inte ens då, år 1851”

Gerhard Schönbeck1 kommentar

Insänt av Per-Olof Lovén den 12 februari 2023.

Visst är det en intressant analys du presenterar, samtidigt som du vädjar om fler synpunkter på dilemmat. Vad kan det då vara som åstadkommer den raka röken vid det röda huset på din lilla tavla?

Faktum är att du bland dina egna funderingar redan tycks ha funnit svaret, eller åtminstone en antydan därom. 

Först kanske det bör betonas att det i din bok Mannen som försvann tydligt framhålls att von Schantz lilla skapelse är ett konstverk – inte ett fotografi. Konstnärlig frihet kan ju ge upphov till allehanda egendomligheter. En rökpuff som aldrig funnits kan ändå ha målats in. Därutöver är det här frågan om ett mycket litet konstverk, en miniatyrakvarell, som dessutom utgör ett collage, sammansatt av bilder baserade på skisser från fem olika platser i området. 

Så till mitt inlägg:
I din kortfattade historik över de verksamheter som över tid bedrivits på Beckholmen ligger möjligen även svaret på din egen fråga. Du nämner hur den månghundraåriga tjärhanteringen där gradvis nedmonterades under första hälften av 1800-talet och att den successivt ersattes med en varvsindustri. Det var behovet av reparationsvarv för den växande ångbåtsflottan som låg bakom denna utveckling. 

Många var säkert de ångfartyg som togs till de nyanlagda torrdockorna på ön. Anna von Ajkay skriver i sin uppsats Beckholmen – Djurgårdens okända ö, att det år 1851 – alltså samma år som von Schantz framställde sin lilla tavla – reparerades inte mindre än 168 ång- och segelfartyg där. Så nog kan man tänka sig att det därför cirkulerade ett stort antal ångfartyg runt den lilla ön, på väg till eller från dockorna.

Den vy von Schantz hade när han från sydöstra Kastellholmen avbildade Beckholmen har du tidigare presenterat i din bok Mannen som försvann (sid 431). På ett nutida flygfoto har du ritat in exakt var det då nyuppförda Boningshuset var placerat.

Samma perspektiv framgår av vidstående klipp från C J Billmarks Fogelvue öfver Stockholm från slutet av 1860-talet (se bokpärmens främre insida). Boningshuset är här markerat i en vit ellips.

Vilken synvinkel konstnären hade beror så klart på var någonstans på sydöstra hörnet av Kastellholmen han befann sig. Det var mellan den norra och södra delen av Kolskjulet, en byggnad som då ännu inte var rest. Dessa perspektiv visas här i rött respektive svart. 

Men varifrån kom röken? Var det verkligen från Boningshusets skorsten eller från en plats bortom/bakom den byggnaden? 

Antag att panna och eldstad ombord ett koleldat ångfartyg hade renoverats eller bytts ut vid det då nyöppnade reparationsvarvet. Fartyget testkörs från dockan i söder och har nått Beckholmssundet i norr (till höger i bild), helt nära Beckholmsbron. Då skulle ju den kraftiga rökplymen på von Schantz tavla kunna få sin förklaring. 

Från Kastellholmsstranden är själva fartyget helt dolt för konstnären. Men en ordentlig rökpelare som från fartygets nyreparerade panna med full kraft slungas rakt upp i skyn skulle utan tvivel bli fullt synlig för von Schantz på andra sidan Saltsjön. 

Hur stark och kraftig en rökpelare från ett dåtida ångfartygs panna kunde se ut framgår av nedanstående bildkavalkad, också hämtad från C J Billmarks panoramabild. Fartvinden påverkar förstås röken som riktas bakåt, motsatt farkosternas färdriktning

Rök utan eld?  Nej, inte ens då, år 1851.

Gerhard Schönbeck1 kommentar

Vädjan om hjälp

Min analys av motivet på en miniatyrakvarell från 1851 som jag en gång ärvde, resulterade i att fokus kom att hamna på ön Beckholmen, inne i Stockholms inre skärgård. I tavlans mitt (se nedan till vänster) ses en rödtimrad tvåvåningsbyggnad, ur vars skorsten en rejäl rökplym bolmar rakt upp i skyn (se förstoring till höger). Klädseln på besättningen ombord på den lilla segelskutan i mitten antyder sommarhalvår. Därför är det säkerligen inte i uppvärmningssyfte som en brasa har tänts i huset. Vad som utspelar sig där synes vara ett mysterium, varför en djupare fortsatt forskning krävs.

Det har visat sig att byggnaden som konstnären avbildade den där sommardagen 1851 var ett precis nyuppfört flerfamiljshus, benämnt Boningshuset. Men vad som utlöst den våldsamma rökutvecklingen har inte kunnat fastställas. 

Mysteriet med rökpelaren har medfört en fortsatt långvarig – och ännu resultatlös – forskning. För vilken typ av verksamhet har kunnat generera en sådan rökutveckling? 

Ansenlig tid har också ägnats studium av bostadsutvecklingen på ön. Flera nya upptäckter har framkommit, vilket medfört att öns historik till stora delar fått skrivas om. Detta har avhandlats separat i en uppsats med titeln Beckholmen – Djurgårdens inte helt okända ö (se separat flik ”Särtryck om Beckholmen” här på bloggen). Bland annat har det kunnat fastslås att den första Beckholmsbron blev rest samma år som Fredrik Hippolyte von Schantz skapade sin ovannämnda lilla tavla, nämligen 1851. Och till många experters stora förvåning har det konstaterats att Tjärmästarbostället fick sin förlängning mer än ett halvsekel tidigare än vad som ditintills hade ansetts vara fallet. 

Men orsaken till den kraftiga rökutvecklingen från Boningshuset har inte kunnat fastställas. Rökmolnen från tjärbränningen vid det gamla Djurgårdswarfvet (något till vänster om mitten på tavlan) döljer däremot i detta avseende inga hemligheter. Där pågår bottenskrapning, tjärbränning och drevning av ett kölhalat segelfartyg. 

Vad var det då som utspelade sig där uppe på Beckholmen? Vad kan det tänkas ha varit som utlöste ett sådant intensivt rökutsläpp? Elektriciteten togs inte i bruk i Stockholm förrän på 1890-talet, så bakomliggande orsak är säkert kol- eller vedeldning.  

Att rökmolnet emanerar från ett bageri eller kafferosteri kan avvisas, då inga sådana inrättningar någonsin legat på holmen. Inte heller någon smedja eller barberarstuga har existerat där. Idén att det i stället rörde sig om normalt kaffekokande avslås också. Visst, sådant gav säkerligen upphov till rökutveckling, men inte av så kraftigt slag; inte ens vid omfattande matlagning eller när annan hushållseldning krävdes, skulle ett sådant förlopp ha uppstått.

Måhända grundar sig rökmolnet i stället på konstnärens uppenbara fascination av eld och rök. Han manifesterade kanske detta med att måla dit ett ordentligt rökutsläpp, för att avspegla att någon form av industriell verksamhet förekom på platsen. Men vilken? Något fiskrökeri har inte kunnat spåras, inte heller ett tvätteri. En tvättstuga har dock legat i närheten av Boningshuset, nere vid bron, men det var först på 1890-talet. 

Men skulle inte en gemensam (men kanske ovanlig) stortvätt, en så kallad byk, orsaka en så pass kraftig rökpelare som den avbildade? Möjligtvis, men utsläppet kom i så fall knappast från Boningshusets skorsten. Snarare från en plats bortom fastigheten. Ett sådant alternativ har behandlats i boken Mannen som försvann – märkliga upptäckter i Fredrik Hippolyte von Schantz kölvatten (sidorna 462 och 465). Men nej, en sådan aktivitet ligger ändå knappast bakom den häftiga rökutvecklingen på bilden.

Under århundranden har ön Beckholmen utgjort en centralpunkt för den farliga och illaluktande hanteringen av beck och tjära. Där utfördes kvalitetsmärkning, sortering och lagring inför export av dessa betydelsefulla produkter. Men sedan Sverige år 1809 förlorat Finland, varifrån merparten av tjäran hade hämtats, hade verksamheten gradvis nedrustats och runt halvsekelsskiftet i princip nått vägs ände. Så det var förmodligen inte heller tjärbränning som gett upphov till rökutvecklingen. 

Tjärhanteringen på Beckholmen ersattes av en successivt expanderande varvsverksamhet. Behovet av ett reparationsvarv för den växande ångbåtsflottan kom väl till pass. Men varvsaktiviteterna förlades till de södra och östra delarna av ön och inte till nordsidan, där Boningshuset och samtliga övriga bostadsfastigheter var belägna.

Så vilken typ av verksamhet runt halvsekelskiftet 1850 kan ha fått det att bolma så? Det ryker inte bara häftigt. Rökmolnet tycks ha fått sin kraft och sitt omfång från en källa som verkligen utspyr rökmassor högt upp i skyn! Kan det vara så att utsläppet kommer från en annan källa, en eldstad belägen bortom Boningshuset? Alltså ingen rök ur själva skorstenen, utan från en härd, ugn eller spis lite längre bort. Svårt att urskilja på en miniatyr inte större än ett kreditkort.

Vad som visas på den lilla bilden indikerar troligtvis någon form av industriell aktivitet, med rökmoln från öppen eld med en intensiv rökutveckling. 

Men rökpelaren är och förblir ett mysterium. Fortsatt forskning måste till. 

Hjälp, vad kan det vara fråga om? 

En första recension

Gerhard SchönbeckLämna en kommentar

av min uppsats om Beckholmens bostadsutveckling dök upp i Djurgårdens hembygdsförenings medlemstidning  Djurgårdsbladet nr 4, i december 2022. Författare är tidskriftens chefredaktör Kerstin Lager, som under rubriken TRE AV BECKHOLMENS GAMLA BYGGNADSVERK skrivit följande:

”Beckholmen – Djurgårdens inte helt okända ö. Om tre gamla byggnadsverk på den norra delen av ön”. 
Uppsats av Gerhard Schönbeck, 2022. ISBN 978-91-527-4207-5.

Den miniatyrbild, inte större än ett visitkort, som 1851 målades av sjökaptenen Fredrik Hippolyte von Schantz, har förbryllat hans sentida släkting Gerhard Schönbeck.

I centrum av bilden står nämligen ett rödmålat hus med rök bolmande ur skorstenen. Huset står på Beckholmens norra kulle. Det är ett flerfamiljshus och boningshus. Men huset finns inte idag och är heller inte omnämnt i något historiskt källmaterial.

Detta leder till att Schönbeck börjar forska i Beckholmens historia. I sin uppsats fastställer Schönbeck inte bara boningshusets existens, vilket är en helt ny upptäckt, utan redovisar också nya uppgifter om det intilliggande Tjärmästarboställets nordvästra del, som är betydligt äldre än vad källorna anger. Det tredje byggnadsverk som Schönbeck funnit nya uppgifter om är Beckholmsbron, där han bevisar att den gängse uppfattningen om när den första bron byggdes inte stämmer.

Uppsatsen är som ett detektivarbete där Schönbeck hittar den ena pusselbiten efter den andra och noggrant prövar vilka slutsatser som kan dras. 

Schönbeck synar gamla kartor och målningar av Beckholmen och påträffar ett rivningsbeslut från 1894. Där nämns att boningshuset ska rivas och där anges också var det står i förhållande till andra hus, vilket för oss närmare svaret.

På en daguerrotypi, det äldsta, kända panoramafotografiet över Stockholm, står en byggnad som är snarlik boningshuset. Fotografiet är taget 1846. Men på en karta från 1848 finns inte boningshuset med. Däremot syns det på F B Österbergs pennteckning från cirka 1851, alldeles intill Tjärmästarbostället. Schönbeck kan således slutligen fastställa att boningshuset har byggts 1850 eller 1851. På samma pennteckning syns också Beckholmsbron. I sitt handkolorerade manuskript Om Djurgårds-Staden skriver F B Österberg att en gångbro uppfördes 1851. Dessförinnan fick man ropa ”Ro-båt!” när man ville komma över sundet. På vintern gick man över isen och när isen var osäker lades plankor ut. 

Vem påstod att forskning inte var spännande.

[Samtidigt utannonserades en guidad tur på Beckholmen till den 8 februari 2023].

Äntligen släppt

Gerhard SchönbeckLämna en kommentar

I mitten av oktober 2022 startade distributionen av särtrycket med titeln Beckholmen – Djurgårdens inte helt okända ö. Uppsatsen omfattar 38 sidor och bygger i huvudsak på material som framtagits i projektet kring boken Mannen som försvann. Resultatet av senare forskning med nya faktauppgifter kompletterar framställningen, liksom några nyupptäckta konstverk och samtida kartor. 

Det är huvudsakligen tre byggnadsverk från 1800-talet som avhandlas. Först gäller det den tillbyggnad och förlängning som det visat sig att det gamla Tjärmästarbostället fått långt, långt tidigare än vad som varit allmänt känt. Och så Beckholmsbron, vars ålder varit omtvistad, men nu kunnat fastställas. Slutligen framläggs bevis för att ett tidigare okänt flerfamiljshus för de nyanställda varvsarbetarna vid dockorna uppfördes vid halvsekelskiftet 1850. Det märkliga är att denna fastighet undsluppit alla så kallade experter. Den stod nämligen i sin prydno uppställd allra längst norrut på holmen under större delen av 1800-talets senare hälft och fanns dessutom inritad på dåtidens kartor över Djurgården och Beckholmen.

 

Gerhard SchönbeckLämna en kommentar

Ett märkligt sammanträffande –
Hippolyte möter L.A. Bång på nytt!

Det har kommit ett dråpligt inlägg till Hippolytes blogg. Avsändare är Bo Jershed i Göteborg, en god vän som många gånger varit mig behjälplig i min forskning. Förutom att vara en erfaren sjöfartshistorisk skribent och webbredaktör för tidskriften Länspumpen har han bland annat skrivit baksidestexten till min uppsats ”Beckholmen – Djurgårdens inte helt okända ö”, som släpps senare i år. Och nu till denna mycket märkliga historia.

Du som inte kan stilla din nyfikenhet utan vill dyka direkt in i Bos insändare kan med lätthet hoppa över nedanstående rader och gå till punkt 3. Nu skall jag nämligen introducera namnen Hippolyte och L.A. Bång för att underlätta förståelsen av sammanhangen för er som ännu inte hunnit läsa min bok Mannen som försvann. 

1. Hippolyte eller Hippolyta
Huvudpersonen i min bok hette alltså Fredrik Hippolyte von Schantz. Innan jag kom fram till att tilltalsnamnet faktiskt var Fredrik kallade jag honom helt sonika bara för FH. Detta för att slippa upprepa om och om igen de båda långa förnamnen i en bok på över 500 sidor.

Varför FH:s andranamn var Hippolyte har jag inte kunnat lista ut. Idag finns det inte en enda svensk person med detta tilltalsnamn. Och på FH:s pappas sida har aldrig någon annan någonsin burit detta namn. 

FH:s mamma var fransyska och båda morföräldrarna kom också från Frankrike, så det är troligen därifrån namnet på huvudpersonen kommer. Där existerar Hippolyte både som kvinnligt och manligt förnamn – och faktiskt även som efternamn.

I Frankrike är det den maskulina formen som är vanligast, medan det är tvärtom i namnets ursprungsland Grekland. Hippolýte (eller Hippolyta) är nämligen från början namnet på en kvinna. I den grekiska mytologin var hon och hennes tre systrar döttrar till guden Aresette och själv blev hon så småningom drottning över Amasonerna. Den grekiska mytologin omfattar också en maskulin form av namnet. Det bars av guden och hjälten Hippólytos, hästlössläpparen.

2. L.A. Bång
”L.A. Bång” var namnet på det sista fartyg som FH seglade med. Det var som förstestyrman på detta skepp han den 10 november 1864 under mystiska omständigheter omkom i en olyckshändelse, föll överbord och drunknade. Det skedde bara efter några timmars färd från Kapstaden. Resans mål var Batavia (Jakarta) i dagens Indonesien. 

Namnet L.A. Bång står för Lars Augustin Bång, en mycket framgångsrik skeppsbyggmästare och redare från Gävle i mitten av 1800-talet.

3.  Bo Jershed
från Göteborg, äntligen släpper jag iväg din historia:

”När fartyget L.A. Bång återkom till Europa efter den olycksaliga resan hade redaren Johan Holm i Stockholm gått i konkurs. Fartygets panthavare tog över fartyget i Amsterdam och förde det till London där hon såldes den 12 oktober 1865. 

Oklart vem som köpte henne, men hon chartrades direkt av Houlder Brothers and Company och sattes in på deras Melbourne Line. 

Här blev hon systerfartyg med Hippolyta som man kan se av nedanstående annons införd den 4 november 1865 i den engelska tidningen Bee-Hive: 

Vad hände sedan? 

Nja, det gick inte så bra för vår L.A. Bång. Den 27 november 1865 lämnade hon London med gods och 25 passagerare. Men på grund av svårt läckage blev hon den 3 december tvungen att gå in till Plymouth för reparation. Den 12 februari kom hon iväg igen och anlände till Melbourne den 3 juni 1866. Väl framkommen åtalades och bötfälldes kaptenen av immigrationsmyndigheterna för dålig kosthållning efter klagomål från passagerarna. Dessa tillerkändes även en viss kompensation. 

Den 27 juli utklarerades L.A. Bång i barlast för Callao (i Peru), troligen för att hämta en guanolast på Chinchaöarna utanför den peruanska sydvästkusten, för transport till England. Den 4 januari 1867 meddelades från Callao att L.A. Bång återvänt dit i skadat tillstånd. Efter besiktning beslöts att kondemnera fartyget och sälja det på plats. 

För Hippolyta gick det bättre. Hon var byggd i järn (L.A. Bång var byggd i furu) i ungefär samma storlek och hade också tio år på nacken. Hon gav sig iväg från London 18 dagar efter L.A. Bång och anlände till Melbourne den 19 mars 1866. Sedan skilde sig deras vägar. Hippolyta seglade på världshaven ända fram till 1893 då hon, under norsk flagg, den 23 augusti förliste i en svår storm på Nordatlanten. Hon var då på resa från Apalachicola (Florida) till Buenos Aires. Besättningen kunde lyckligtvis räddas av en förbipasserande ångare.” 

4.  Post scriptum
Tack Bo för denna underbart märkliga historia!

Slumpen präglar så klart stora delar av våra liv, men när den förekommer i litteraturen så upplevs den inte längre som bara slumpartad, utan dessutom som betydelsebärande – eller kanske som alltför osannolik.

Visst inträffade Fredrik Hippolytes fatala olycka ombord L.A. Bång för långt mer än hundrafemtio år sedan, vid en resa från Afrika till Asien. Men redan året därpå ligger alltså samma fartyg förtöjt i hamnen i London bredvid ett systerfartyg. Fartyget ifråga bär märkligt nog namnet Hippolyta. Båda är klipperskepp, lastade med gods och emigranter destinerade från Europa till Australien, på andra sidan jordklotet.

Osannolika händelser har vi alla upplevt. De förekommer i verkligheten och är helt enkelt något som sker lite då och då. Men tillfälligheternas spel med överraskande sammanträffanden som det Bo Jershed här relaterat måste beskrivas som just slumpartade och inte som betydelsebärande. Eller …

It was a small world even then, men någon måtta får det väl ändå vara med sammanträffanden.

Efterlysning

Gerhard SchönbeckLämna en kommentar

I den uppsats om bostadsutvecklingen på norra Beckholmen som inom kort kommer att publiceras, men också visas på bloggen, vädjar jag om assistans. Jag behöver extern hjälp med några av mina kvarvarande egna specifika frågor rörande bebyggelsen på ön. Främst rör det problematiken kring ett bostadshus som ingen tycks ha varit medveten om att det över huvud taget existerat. Det gäller det så kallade Boningshuset, som uppsatsen i stor utsträckning handlar om. Huset revs 1894 där det låg allra högst upp i nordost mot Beckholmssundet till (i röd ellips), nordväst om Tjärmästarbostället (i blå rektangel).

Frågorna lyder:

  1. Var det 1849 eller 1850 som Boningshuset byggdes?
  2. Vad kan det vara för verksamhet som förekom i eller nära Boningshuset?
    Detta fångades upp av von Schantz på hans lilla tavla. Urlippet här ovan
    kommer från hans konstverk och året var 1851.

Det är speciellt dessa frågor som jag vill få hjälp med. Men är det så att någon också med säkerhet vet exakt vilket år Tjärmästarbostället fick sin förlängning eller om Lilla lusthuset flyttades mer än en gång, så tas uppgifterna naturligtvis emot med glädje.

Ett problem som ständigt uppstått i min forskning har varit att somliga påträffade bilder haft en kvalitet som gjort dem omöjliga för tryck på papper. Om de i stället visas digitalt här på bloggen kan de kanske ändå påvisa fakta som inget annat kan.

Som exempel visas här en bild på Boningshuset. Inte för att den besvarar spörsmålen eller avslöjar några nya fakta, med den demonstrerar hur en digital visning kan framhäva detaljer som tryckpressarna inte tycks förmå.

Tavlan är målad av Alfred M Bergström (1869–1930), akvarellist och etsare och professor vid Konstakademien i Stockholm. Den suddiga bilden nedan till vänster ingår i ett reportage i Svenska Dagbladet 21 september 1927. Till vänster ses hela tavlan, till höger ett uppförstorat urklipp som visar Tjärmästarbostället med sin utbyggda förlängning åt nordväst. I den gula rektangeln ser man litet av Boningshusets nordöstra del.

Eftersom konstnären i sin bild också fått med den senare byggnaden måste illustrationen ha tillkommit något eller några år före 1894, det år då huset revs. Trots mycket sökande har originalbilden inte gått att spåra.

För vidare instruktion och för att komma till uppsatsen klicka på sidan Särtryck om Beckholmen i menyraden högst upp på denna sida.

Falsterbo 26 juli 2022
Gerhard Schönbeck

Varför nämner arkiven inte olyckan?

Gerhard Schönbeck1 kommentar

Bloggadministratörens inlägg till ‘Fråga experten’, Släkthistoria 4/2020:

Den 35-årige Fredrik Hippolyte von Schantz seglade 1864 med fullriggaren L A Bång från Cardiff i Wales till Kapstaden i Sydafrika och sedan vidare mot Batavia (idag Jakarta, Indonesien). Kort efter avresan från Kapstaden omkom von Schantz i en olycka.

Det finns en rapport om olyckan från konsuln i Batavia, men annars inget spår vare sig i sjömanshusarkiv, kyrkoarkiv, UD:s eller Kommerskollegiets arkiv.

Kan det finnas en försäkring som kastar ljus över händelsen?

Enkel fråga: Vad kostade det och hur betalade han?

Gerhard Schönbeck4 kommentarer

Betalningsmedel och lån i Göteborg julen 1850?
Hur försäljningen vid Fisktorget i Göteborg såg ut vid halvsekelskiftet 1850 kan man lätt föreställa sig. Gummorna med sina hucklen, deras handhavande av kärror med sill och deras hantering av mynt och sedlar. Byteshandeln hade gradvis försvunnit, men fanns det en fungerande penningekonomi och en kreditmarknad också för privatpersoner? Många banker fanns det, men var de öppna under mellandagarna? Hade vanligt folk tillgång till dessa?

FH hade återkommit till hemlandet efter närmare tre år i Sydamerika. Hade han kanske haft ett kapital med sig ut, som nu kom väl till pass inför sista delen av hemresan, till mamman i Stockholm? En sedelbunt riksdaler banco? Sådana sedlar fanns utgivna av ett flertal privatbanker med egen sedelutgivning.

Man hade väl förväntat sig att FH vid ankomsten till Göteborg skulle kurera sig vid stadens sjömanshem. Men nej, i stället tog han in på Bloms Hôtel (se bokens sida 249) och det kom säkert inte gratis. Hur betalade han för sig? Något kreditkort hade han ju inte. Varken Forex eller SMS-lån fanns ännu att tillgå. Ett reverslån, ett handlån, en försträckning med en sedelbunt riksdaler banco? Mig veterligt hade han varken släktingar eller vänner i staden? 

Om ett lån i stället upptogs, hur identifierade och legitimerade han sig då, utan vare sig BankID eller fotolegitimation? Med passet?

Många är mina försök att ta reda på hur bank- och betalningssystemen fungerade i Sverige på den här tiden. Men inte ens institutionerna för ekonomisk historia vid våra universitet tycks ha en aning. Synnerligen märkligt! Köpte måhända FH både resa och logi på kredit? 

Förutom betalning av hotellräkningen hade FH avgiften för en färdbiljett med hästskjuts hela sträckan upp till Stockholm att reglera. En sådan löd det året på 33:16 riksdaler banco i täckt vagn, motsvarande cirka 4 100 kronor (se sidan 271). Och utöver detta krävdes så klart pengar till övernattningarna på ett antal gästgiverier.

Så varifrån fick FH ett tillräckligt stort och snabbt kapital? Kan Göteborgs sjömanshus ha förmedlat kontakter?

Hur gick det till?