Hippolytes blogg

Insänt av Per-Olof Lovén den 19 februari 2023.

Efter att ha läst dina synpunkter på mitt förra inlägg [klicka på Kommentar under rubriken till mitt förra inlägg nedan] och vid närmare eftertanke så finner jag dina invändningar mot min förra tolkning ha fog för sig. Jag har i stället nu funnit en annan möjlig förklaring till den mystiska rökpelarens ursprung. Faktum är att vi båda tidigare delvis berört detta annorlunda alternativ. Tyvärr blir det nu fråga om en lite längre utläggning som följer.

Det var alltså år 1851 som von Schantz skapade den tavla vi analyserar. Det råkar vara samma år som den första Beckholmsbron restes. Tidsuppgifterna har du fått fram ur helt oberoende källor, vilket redovisas i din bok Mannen som försvann (se sidorna 173 respektive 469).

Men kan det ändå inte vara så att de båda händelserna – tavlans tillkomst och byggandet av bron – skall kopplas ihop? Eftersom de inträffade samtidigt var det kanske just brobygget som von Schantz avbildade eller åtminstone en effekt av det.  

Av kartbilden ovan (A R Lundgren, 1885) framgår det klart att om en ångsåg eller ett ångdrivet (kanske mobilt) pålningsaggregat vore placerat på landbacken nere vid det kommande brofästet på Beckholmen, så skulle det ha legat i exakt rätt riktning från den punkt på sydöstra Kastellholmsstranden där von Schantz befann sig när han skissade denna del av sin lilla tavla (någonstans  mellan den röda och svarta cirkeln). Den kraftiga rökpuff han avbildade synes ju emanera från en plats rakt bakom – och bortom – det då nyuppförda Boningshuset högst uppe på höjden längst norrut på Beckholmen (i ljusblå ellips). Själva eldhärden eller ångmaskinen nere vid brofästet skulle naturligtvis ha varit helt skymd för honom, men riktningen är helt korrekt.

Inget bevis kanske, men nästan … Så låt mig fortsätta. Det mesta är faktiskt hämtat ur din bok.

Gamla bilder på den ursprungliga bron är svårt att finna. Av dem du själv presenterat är den tidigaste F B Österbergs skiss från 1851, det vill säga från samma år som bron byggdes (se boken sidan 469). 

Av hans bild här till höger framgår det inte hur lång bron var, bara att den hade ett valv närmare Djurgårdsstranden (D), där sundet är som djupast. Att det var fråga om en pålad bro ser man här och det nämner också Österberg specifikt. Eftersom dagens bilbro till ön är 55 meter lång följer att den första bron inte kan ha varit mycket kortare än så.

 

Nästa bild är från en bit in på 1850-talet. Upphovsman är åter F B Österberg (se sidan 184). Inte heller här kan man avgöra hur lång bron var. Men eftersom Tjärmästarboställets båda delar (huset till vänster uppe på ön) totalt uppgår till 21 meter kan man sluta sig till att inte ens halva bron är avbildad. Och man ser förresten inte heller valvet på bron här.

Nedan visas en senare bild på Beckholmsbron. Den kommer från C J Billmarks panoramabild över huvudstaden (se sidan 186). Här ser man tydligt både brons längd och dess valv mot Djurgårdssidan. Av klippet från A R Lundgrens karta från 1885 (nedan till höger) framgår det att det inte bara var fråga om en kort liten bro.

Dagens Beckholmsbro från 1992 är en så kallad balkbro, byggd som en militär fältbro. Den står på 14 stycken pålok i 3-metersspann. Pålarna är av rundtimmer och neddrivna till fast botten eller berg, medan överbyggnadens bilkörbana och trottoar är utförda i sågat virke.   

Men hur var det med den gamla bron? Nedan visas ett gammalt fotografi taget norrut från Beckholmen.      

Träbroar har funnits i Sverige i evinnerliga tider. Men islossningar och översvämningar skadar dem regelbundet. De har därför ofta varit pålade, vilket genom historien utgjort ett både billigt och bra val för bryggor. I områden med tidvatten där pålarna växelvis utsätts för såväl luft som vatten förändras livslängden drastiskt med risk för att de ruttnar. 

Under första hälften av 1800-talet tillkom många nya broar, inte minst i samband med byggandet av Göta kanal 1810–1832. Teknikutvecklingen accelererade snabbt, men det var först under 1900-talet som helt maskindrivna pålkranar introducerades. Under 1800-talet var metoden normalt att träpålar slogs ned med frifallshejare 3-7 meter, oavsett lerans bärförmåga.

Så hur förhöll det sig när Beckholmsbron byggdes? Vattendjupet i Beckholmssundet och i öster längs öns hela kustremsa mot Valdemarsviken är cirka 3 meter. Om en ångmaskinsdriven påldrivning användes de där sommardagarna 1851, så är det mycket möjligt – rent av troligt – att det inte bara resulterade i att pålarna slogs ned i bottenleran, utan också att den ångdrivna utrustningen gav ifrån sig de kraftiga rökmoln som von Schantz avbildade!

Men om det inte var ifrån själva pålningsarbetet som rökkvasten utstrålade, kan den ha haft ett annat ursprung där nere vid brofästet på Beckholmen. Var det måhända tjära som brändes? Sådan fanns det fortfarande gott om, lagrad på holmen. Den behövdes måhända för impregnering av pålarna. Användningsområdet för tjära och beck har ju traditionellt varit bland annat som träskyddsmedel, huvudsakligen för impregnering. 

Ett ytterligare alternativ till varför von Schantz såg och avbildade ett så kraftigt rökmoln bolma upp från ingenstans och stiga rakt upp i skyn kan vara följande: Ett mobilt ångdrivet sågverk stod temporärt placerat där nere vid strandkanten vid Beckholmssundet. Man var ju tvungen att specialtillverka en mycket stor mängd pålar, vilket skedde med kraftigt rundtimmer. De skulle konstrueras i olika längder för att användas till brons alla bärande pålar. 

För att sammanfatta min analys: 

De ovanstående alternativen – tillsammans eller vart och ett för sig – utgör möjliga och till och med troliga  orsaker till uppkomsten av den rökkvast som von Schantz avbildade på sin lilla tavla.

Det var verksamheter i samband med byggandet av den första Beckholmsbron som förorsakade molnbildningen.