Öresundstullen slutdiskuterad?

Som svar på blogginlägget om Öresundstullen från den 12 oktober (samt kommentaren den 16 oktober) – se nedan – följer här ett inlägg från Bo Jershed, sjöfartshistorisk skribent och webbredaktör:

[…] tar upp det här med Öresundstullen och saknade fartygsnamn. Ja, det är många som undrar och jag har också fått den frågan. 

Den mest troliga förklaringen är väl att namnet inte bedömdes som relevant av tullen. Det var ju den namngivna skepparen som skulle betala och det gjorde han ju antingen från sin skeppskassa eller med hjälp av sin agent i Helsingör. Sedan fanns det ju också i dagstidningarna (åtminstone på senare tid) rapporter om Öresundspassager och i dessa rapporter angavs både fartyget, skepparen, last och varifrån/varthän. Skulle tro att dessa rapporter kom från någon av agenterna eller rent av från vicekonsuln där. 

Ett sätt att få reda på fartygsnamnen är att samköra Öresundstullen med fribrevsregistret.

Liknande synpunkter har också framförts av specialister vid universitet i Groningen som arbetat med de danska arkiven och som framlagt samma argument som vara det mest sannolika. Därmed får Bos ord sätta streck i debatten.

Öresundstullen – tullfrihet för svenska fartyg?

Lennart Blom i Nässjö har ställt en fråga till bloggen huruvida tullfrihet kan ha gällt svenska handelsfartyg som passerade Öresund. Enligt det material han själv fått fram vid sin forskning om en gammal släkting som var sjöman hade avgift alltid fått erläggas vid tullstationen i Helsingör. Detta gällde passager under 1820-talet och påföljande decennium.  

Nu hade han emellertid hört att tullfrihet kan ha gällt för fartyg i den svenska handelsflottan, åtminstone under vissa perioder. Var det så?

Vid min egen genomgång av FH:s resor ut i världen hade det framkommit att samtliga dennes fartyg också belagts med tullavgifter i Helsingör – fram till 1857. När han i juli det året passerade Sundet norrut med ”Pollux” på väg mot Spanien var det första gången man inte behövde lägga till för tullklarering (se bokens sida 358). Den 1 april hade nämligen de så kallade Öresundstraktaten slutits, där Danmark åtog sig att helt avveckla Öresundstullen (se sidorna 78 och 317). 

Faktum är att befrielse från tullavgift – ursprungligen uttagen endast för själva fartygspassagen – för gods på svenska kölar har rått under större delen av Øresundstoldens existens, alltsedan dess introduktion så långt tillbaka i tiden som 1429. 

Skåne var då sedan århundraden en integrerad del av Konungariket Danmark. Därmed betraktades så klart Öresund som ett danskt innanhav. Så anledningen till att just svenska fartyg åtnjöt tullfrihet vid gång genom Sundet var därför en annan. Det var i stället Kalmarunionen, som både Sverige och Danmark ingick i, som hade påbjudit detta. Men också efter det att Sverige lämnat unionen 1523, så fortsatte tullfriheten för svenska fartyg med last till och från Sverige.

Tulltvister har till och med bidragit till krig mellan Sverige och Danmark, men – med vissa undantag – kom svenska fartyg ändå fortsatt att åtnjuta tullfrihet under mycket lång tid. Märkligt nog förstärktes detta betydligt efter freden i Roskilde 1658, då Skåne tillföll Sverige.

Men Stora nordiska kriget var vad som satte punkt för den svenska tullfriheten. Fredsvillkoren i Fredriksborg 1720 stipulerade nämligen att svensk tullplikt skulle gälla vid genomfart i såväl Bälten som Öresund. Detta trots att den östra kustremsan av Öresund då faktiskt hade varit svenskt territorium i över ett halvt sekel. Den ekonomiska belastning som tullen kom att utgöra blev sedan ett incitament till att söka alternativ. Det var då tanken på byggandet av Göta kanal väcktes. 

Helsingörs redd. Akvarell av Jens Bang, 1793

Det var alltså först från 1720 som allt gods fört på svenska kölar genom Öresund tullbelades. Sedan fortgick detta fram till Öresundstullens formella upphörande 1857.